Kom nyligen innanför dörren efter att ha varit iväg med Victoria. Först köpte vi käk och fika på Espresso House och satte oss i solen på bryggan och njöt. Det var några veckor sedan vi sågs så vi hade en hel del att tjöta om. Efteråt gick vi till Harrys en sväng för lite vin och ännu mer tjöt. Härlig onsdagskväll!

Efter lite strul med bloggen och som ni kanske ser har nästan alla inlägg försvunnit är jag på plats igen och kör på som vanligt!

Dagarna gick och det gjorde även mina strålbehandlingar. Den här strålbehandlingen kunde medföra olika biverkningar som yrsel och illamående men än så länge var det ingenting jag märkte av vilket var himla skönt.

Jag hade nu börjat med att gå på flera pass i veckan hos min sjukgymnast och min arbetsterapeft, Utan den hjälp jag fick utav sjukgymnastik och arbetsterapi skulle jag aldrig ha varit där jag är idag. Två personer har fått mig till den jag är idag och det uppskattar jag sjukt mycket. På min sjukgymnastik fick jag göra allt mellan himmel och jord. Från att simma och göra olika övningar i basängen till att rida på hästar ute i naturen. Jag kom min sjukgymnast allt närmare och närmare och hon började bli en väldigt nära person som jag kunde lita på och som jag kunde luta mig mot när saker och ting kändes jobbiga. Hon var numera som en kompis för mig.
På min arbetsterapi var det likaså där att jag fick göra en hel del olika saker. Ibland kunde jag få spela golf eller biljard, men ibland fick jag även vattna blommor vilket jag tyckte var sjukt tråkigt. Just då förstod jag inte vad det skulle vara bra för att vattna blommor, men nu i efterhand har jag förstått att det har hjälpt mig en hel del att få tillbaka min finmotorik.

Det hade blivit dags för min första permission som jag skulle spendera hos pappa över en helg. Att få sitta i bilen och veta att man för en gångs skull är påväg hem var den bästa känslan jag kännt på länge. Jag hade blivit så trött på att ligga instängd innanför fyra väggar och den närmaste personen till hands var en sjuksköterska. Med tanke på min dåliga syn som ännu inte reparerats och dessutom blivit tillfälligt värre än innan efter operationen gjorde att jag inte kunde sysselsätta mig med särskillt mycket. Mina dagar hos pappa gick ut på att ligga rätt upp och ner i min säng och lyssna på ljudböcker (jag kunde inte läsa böcker på egen hand på grund av min syn).

Några dagar efter att jag kommit tillbaka till sjukhuset efter min permission kom min fina vän Anna på besök. Dagar som dessa valde jag att lägga allt förflutet bakom mig och glömma allt onödigt tjaffs. Eftersom Anna var en såpass bra och god vän till mig var detta inga problem för mig. I denna situationen var en vän som henne det enda jag kunde önska mig just då. Aldrig tidigare har jag haft en vän som bryr sig så mycket om mig och är så förstående så hennes besök gjorde mig verkligen glad. Varje kväll hon kom och besökte mig var det samma visa, vi satt och drack te på mitt rum samtidigt som vi satt och pratade om allt man kan tänka sig. Just då, med alla fina människor runt omkring mig, då mådde jag!

För att läsa föregående inlägg angående min cancer, skrolla upp till dem olika kategorierna och klicka på ”CANCER”.

April var nu här och det hade blivit dags att flyttas till ett rehabiliteringsjukhus i Högsbo. Rätt skönt tyckte jag då det kändes som att komma en liten bit på vägen. Aldrig tidigare har jag upplevt att människor var så enormt snälla som min vistelse på sjukhus.
Även i Högsbo blev jag placerad i ett eget rum vilket jag uppskattade då det för det mesta var äldre människor som var inlagda och jag helst inte ville dela rum med ett gäng gubbar.

Jag kunde nu göra det mesta själv, dock i en väldigt långsam takt och dessutom väldigt ostabilt. Om jag skulle gå till matsalen fick jag göra det genom att ta stöd i räcken som satt fast i väggen. Vissa dagar när allt kändes tungt fanns det även en klocka jag kunde ringa på, då kom sköterskorna och hämtade mig och ledde mig till matsalen. Men att göra saker och ting på egen hand var en del av rehabliteringen. Om jag skulle äta eller dricka fick jag göra det rätt långsamt då jag hade svårt för att bedöma avstånd och ofta missade munnen med gaffeln och istället kunde pricka mig själv på näsan, hakan eller kinden.
 

Den 15 pril 2010 var tiden inne för min första strålbehandling. En taxi kom och hämtade upp mig och körde mig till Sahlgrenska sjukhus där strålbehandlingen skulle genomföras och min mamma gjorde mig även sällskap. Skönt tyckte jag med tanke på min nervositet. Aldrig tidigare har jag varit så nervös som jag var då och jag var framförallt orolig över mitt hår. Hur skulle det gå till? Skulle jag tappa allt mitt hår? Det gick ju bara inte. Fixerad av mitt utséende som jag var var det här med håret en väldigt viktig fråga för mig men ingen av läkarna kunde svara på hur mycket eller lite hår som skulle försvinna då det var så olika från person till person. Hur som helst så var det inte mycket jag kunde göra åt saken just då mer än att bara bita ihop och gilla läget.
 

Dagarna gick. Fortfarande kunde jag inte ta mig an någonting själv och jag tyckte att livet sög i dessa dagar. Mina föräldrar och sköterskorna på avdelningen fick hjälpa mig med allting. Rätt roligt kan jag tycka idag, och vet ni vad det är? (Varning för känsliga läsare). Min pappa fick för det första göra jobbet åt mig när jag gjort både ettan och tvåan på toaletten, dessutom fick han göra jobbet åt mig när det var dags för lingonveckan. Jag har skrattat gott åt vissa stunder nu i efterhand, men just då kändes allt förjävligt.

Den första veckan var jag i drömmarnas värld och sov mest hela tiden. För er som undrar hur jag kunde vara utan mat och vätska i en så lång period då jag sov hela tiden, jag fick dropp. Dropp är ett sätt att tillföra näring.
Drygt en vecka efter operationen fick jag för första gången besök. Av min just då bästa vän Nikolina. Varje kväll kom hon, innan hon skulle iväg på kvällens bravader. Jag antar att hon visste om hur glad jag blev av alla hennes besök. Känslan av att få ha en vän i sin omgivning att luta sig mot, krama om och få prata ut med var underbar.

Veckorna gick och när tiden kom då jag var tillräckligt pigg att jag kunde ta mina första steg (med hjälp av någon) tittade sjukhusets sjukgymnast förbi för att få mig att lära mig att gå igen. Hennes första besök gjorde ingen större skillnad, jag var fortfarande nätt och jämt invalid. Men efter att hon besökt mig ett tag, ungefär var tredje dag, började det faktiskt ge resultat. Jag kunde fortfarande inte gå helt och hållet, men ett par steg klarade jag av att ta. Dock gick jag som en tant på 90 år och hasade fötterna efter mig, men det gick framåt och det ju det som var huvudsaken.

Det var dags för ytterligare en av mina nära att besöka mig och denna gången var det min faster Susanne som stod på tur. Även hennes besök kändes bra. Det var så härligt att så många uppskattade att få besöka mig, trots att jag bara låg i min säng rakt upp och ner och tittade in i väggen medans jag lät mina föräldrar sköta snacket.
Egentligen avskydde jag besök. Det var så otroligt många som ville hälsa på mig, men jag tackade nej till dem flesta besöken. Jag har aldrig känt mig så oattraherande som jag gjorde den tiden. Jag skämdes över hur jag såg ut och även över alla mina svårigheter jag hade fått efter operationen. Just då ville jag inte visa upp mig för en enda människa, jag ville bara dra täcket över huvudet och vakna upp med allt som vanligt.

På grund av mina avböjningar till alla besök började folk istället skicka små gåvor till mig. Dem där gåvorna var så uppskattade då jag blev medveten om att människor faktiskt hade mig i tankarna och brydde sig om mig. Under tiden på sjukhus hade jag dessutom en dille på muffins, därav stod min mamma ofta och bakade muffins till mig som hon tog med till sjukhuset då hon besökte mig, jag skickade iväg min pappa till affären för att handla, och jag fick ibland bud med muffins som mina nära och kära bakat till mig. Varje gång blev jag lika glad, över lite muffins, Just då kunde det vara så små grejer i livet som gjorde mig glad.

Tiden gick och jag började spy på sjukhusmaten jag blev serverad. Frukosten var okej då dem faktiskt hade ett rätt stort utbud på valmöjligheter, men både lunchen och middagen smakade skit. Jag fick ofta beställa specialkost så som pannkakor men efter ett tag började det kännas lite skämmigt och jag fick istället be mina föräldrar att smuggla in mat till mig.

Är ni sugna på föregående delar angående min sjukdom, skrolla upp till dem olika kategorierna och tryck på ”CANCER”.

Ytterliggare en dag hade gått och jag hade haft ett möte mellan mig och mina föräldrar och en av läkarna. Han berättade för oss att en tumör hittats i mitt huvud under den senaste röntgen. Det var väl inget med det, tänkte jag medans mina föräldrar blev ganska upprörda då jag egentligen inte hade en aning om hur illa det faktiskt var med en hjärntumör. Just då hade jag inte så mycket att säga utan jag litade stenhårt på läkarna och lät dem sköta det hela. Jag blev skickad till Sahlgrenskas ögonläkare där jag ägnade större delen av dagen till att vara. Pågrund av mitt tryck i huvudet hade min syn försämrats, rätt så rejält. Den här ögonläkaren ville att operationen skulle vänta ett tag medans resterande läkare såg det som ett rätt akut fall och därmed beslutade att jag skulle opereras dagen efter.
Framåt kvällen kom tre av mina vänner (Frida, Helén & Kajsa) och besökte mig på sjukhuset. Rätt skönt tyckte jag då jag fick tankarna på annat. Dem fick mig på bättre humör och besöket gjorde mig väldigt glad.
 

Just då tyckte jag att det var hur skönt som helst att få opereras och äntligen få ett slut på alltihop. Jag var trött på huvudvärk, kräkningar och dålig syn.
Operationsdagen var här, den 3 mars 2010, och jag rullades ner till operationssalen tidigt denna morgon. Jag minns att mina föräldrar stog vid sidan av min säng och höll min hand. Sedan är det helt svart för då fick jag en spruta och sedan vaknade jag 7 timmar senare. Min operation hade alltså tagit 7 timmar. Dagarna efter operationen är rätt oklara då jag för det mesta sov. Därav har jag fått fråga mina föräldrar om händelser för att fortsätta denna berättelsen. Dagen efter att jag opererats vaknade jag upp med en skallebank som jag aldrig upplevt tidigare. Dock inte så konstigt med tanke på ingreppet i mitt huvud. Det är fortfarande svart för mig men jag har fått berättat för mig att jag vaknade upp ett par minuter men jag var så pass hög av allt morfin jag fått att jag somnade om lika snabbt igen.

Faktum var att jag kände mig som en ny människa efter att jag vaknat. Jag var som en bebis och kunde inte längre sätta mig upp i sängen för att jag inte visste hur man gjorde. Jag kunde inte stå upp, jag kunde inte dricka, inte äta, jag kunde inte gå på toaletten själv, jag kunde inte borsta tänderna själv. Jag blev sängliggandes i flera dagar efter operationen. För tillfället kändes allt hopplöst, meningslöst och jobbigt.

Dagarna gick och jag var fortfarande nätt och jämnt förlamad från topp till tå, som det kändes i alla fall.

För er som inte hunnit läsa om del 1 och del 2 än men vill göra det, skrolla upp och välj ”CANCER” i dem olika kategorierna.

Januari var förbi och mina kräkningar hade ökat ytterliggare. Nu var det kräkningar, huvudvärk, yrsel, försämrad syn, och dålig balans. Jag var numera sängliggandes var dag och jag kunde inte längre dricka ett glas vatten utan att behöva kräkas. Jag hade inte längre någon energi överhuvudtaget då jag inte fått i mig något på flera veckor utan att få upp det fem minuter senare igen. Till och med mina treo som jag löste upp i vatten för att dämpa huvudvärken fick jag upp igen. Dem flesta skulle säkert tycka att livet var piss i min situation men tro det eller ej, jag försökte hela tiden se det från den ljusa sidan. Jag sysselsatte mig hela tiden för att komma på andra tankar och jag fick ofta höra att jag var en riktig kämpe. Dessutom var det ofta människor som inte förstod sig på hur jag faktiskt klarade av det hela så pass bra, utan att ge upp.

Det var slutet på februari och jag kan minnas att jag inte hade varit utanför dörren på flera dagar. Snön låg som ett täcke ovanpå gräsmattan utanför mitt fönster. Plötsligt ringde det. Det var från Östra sjukhus och dem förklarade att dem gärna ville ta in mig för kontroll över hela kroppen. Jag gick mer än gärna med på det då jag ville få ett slut på det hela. Jag packade min väska för en helg på Östra sjukhus och några dagar senare fick jag skjuts dit av min pappa. Jag gjorde mig med en gång ganska hemmastadd i mitt rum (som jag delade med en kvinna) då jag hängde upp mina kläder snyggt i min garderob och placerade ut olika föremål som böcker, dator och godis på mitt bord bredvid sängen. Det blev kväll och det var dags för röntgen. Jag minns att det var ett himla strul med allt men att det tillslut blev min tur, och min pappa var vid min sida hela tiden.

Nästa morgon blev jag väckt, tro det eller ej, klockan åtta på morgonen. Efter en natt i den där smala och obekväma sängen, och dessutom med alla slangar på mig överallt trodde jag att jag skulle avlida när sköterskan väckte mig på morgonen med beskedet om att jag omedelbart skulle flyttas till Sahlgrenska. Det tog inte lång tid förrän min pappa var på plats och ambulasen kom och hämtade mig. Rätt fräckt, att få åka ambulans för första gången, tyckte jag då. Men idag skulle jag helst vilja få det ogjort.
På Sahlgrenska var det snart dags för ytterliggare en röntgen, men denna gången en mer detaljerad. Min mamma var snart där och gjorde mig sällskap även hon vilket kändes himla bra då jag inte träffat henne på ett bra tag.
Jag fick ett eget rum på en av avdelningarna där jag dukade upp med allt du kan tänka dig inom godis och sötsaker, dessutom skickade jag iväg mina föräldrar för att handla Mc Donalds till mig för lite tyckte jag allt att jag kunde få unna mig i dessa dåliga dagar. Eller hur? Ni undrar säkert hur jag bar mig åt för att få behålla maten denna gången och faktum är att det räckte med en tugga av hamburgaren tills det inte gick mer utan att det kom upp samma väg igen. Men saken var att jag nöjde mig med att få se på maten, det var känslan av att maten faktiskt stod på bordet framför mig som var så härlig.

Dagarna gick och det började bli rätt långtråkigt att bara ligga i en säng. Jag sysselsatte mig med att gå till sjukhusets fik varje dag. Även om jag inte kunde stoppa i mig någonting utan att få upp det igen nöjde jag mig med att se på när mina föräldrar drack kaffe. Nu ska jag berätta någonting för er och det är att jag mådde rätt bra av att se mina föräldrar ihop med tanke på att jag inte fått göra det på så många år. Även om det inte var samma sak då som när jag var liten men att dem ändå umgicks varje dag gjorde mig glad. Och att dem dessutom faktiskt umgicks och höll sams för min skull gjorde mig ännu gladare. Men nog om detta, det är faktiskt inte mina föräldrar som ska stå i centrum i denna berättelsen, det är jag.

För er som vill läsa om del 1, skrolla upp till dem olika flikarna ”OUTFIT, SHOPPING, VARDAGSLIV” osv och tryck på CANCER. Där samlas alla mina inlägg om cancer och det är där dem ligger sparade.
Dessutom kan jag säga att ni som har fått för er att jag söker uppmärksamhet genom att skriva om min sjukdom har fel. Cancer är ingenting man skryter om och det är absolut ingenting jag skulle vilja ha uppmärksamhet för. Att få cancer är det värsta som har hänt i mitt liv och det skulle jag uppskatta lite respekt för.

Nu har vi börjat gå in i oktober månad och det blir jobbigare. I dessa dagar hade jag gett mig fasiken på att få hjälp av en läkare så jag tog mig bort till vårdcentralen. Jag satte mig ner i väntrummet i väntan på att bli uppropad. När det äntligen blev min tur fick jag syn på min läkare och tänkte redan då att det här kommer gå åt h*lvete. Och vänta ska ni få se om jag hade rätt. Hur som helst, min läkare hette Amal och jag tror att hon var från Iran. Jag fick göra en rad olika tester och slutligen bestämde hon sig för att tro att jag var gravid. Jag fick en remiss till röntgen vilket i slutändan visade sig att jag inte alls var gravid och blev skickad tillbaka till vårdcentralen. Okej, nu hade vi dragit ett streck över graviditeten och nu var det istället tal om magkatarr. Efter drygt en vecka hade jag en ny tid hos Amal för ett göra några nya tester och då kom vi fram till att det inte handlade om någon magkatarr heller.

November månad började närma sig och jag kände att min syn började försämras. Därför tog jag med mig min pappa till en optiker och fick köpt mig ett par glasögon. Det här trodde jag var pågrund av mitt ständiga stekande i solariumet.
Jag gick till Amal igen och den här gången hade hon fått reda på att jag var laktosintolerant. Hon trodde även att jag kunde vara glutenalergiker och gav mig därför en remiss för att göra en gastroskopi (undersökningen genomförs med ett gastroskop. Gastroskopet är en kamera i form av en lång slang som förs ner i magen genom halsen).
Ett par veckor gick och jag fick veta att jag inte var någon glutenalergiker. Amal sa då åt mig att jag hade Anorexi och tog ett allvarligt snack med min pappa. Jag började tycka att den här sjukvården var hopplös och undrade var jag skulle vända mig för att få hjälp på riktigt.

November och december gick förbi och januari var här. Mina kräkningar hade nu ökat till 12-14 gånger per dag istället och jag hade rasat i vikt. 10-15 kg hade gått upp i rök. Detta syntes väldigt tydligt på mig då jag redan var väldigt liten och tunn av mig, och att radera ytterliggare 15 kg gjorde skillnad. Mina föräldrar började dessutom bli oroliga och desperata efter hjälp. Pågrund av mina kräkningar i en sån stor mängd var det sällan jag kunde ta mig till skolan. Det kunde räcka med att mitt alarm ringde på morgonen och jag satte mig upp i sängen. Då var jag tvungen att rusa i full fart och hulka över toaletten. Jag fick nu prioritera mina lektioner i skolan och fick gå på dem som var viktigast så som matte och engelska. Jag försökte även ta mig på mina danslektioner för att få lite ljus i det hela. Dansen var något som alltid gjorde mig glad och fick mig på bra humör.

Det var danslektion någon gång i januari och vi övade inför vårat stora prov vi skulle ha i april. Vi skulle därför klara av att göra två dubbla piruetter i luften. Dem flesta av mina klasskamrater klarade av det hur bra som helst, några hade lite svårt för det men efter lite träning gick det för dem också. Jag gick hem och försökte och försökte, men det var omöjligt. Varje dag, flera gånger om dagen försökte jag. Det här var jag ju tvungen att klara av för att få ett godkänt i kursen! Men det gick inte. Allting kändes hopplöst.